måste jag också öppna rapporteringskanalens för kunder och leverantörer

Att öppna upp för kunder och leverantörer är ingen laglig skyldighet

Skyldigheten att inrätta en intern rapporteringslösning gäller arbetstagare, inte kunder eller leverantörer. Artikel 2 i lagen om skydd för whistleblowers behandlar den interna rapporteringsproceduren för arbetstagare, och samma avgränsning framgår av artikel 9 i direktiv (EU) 2019/1937. En arbetsgivare som öppnar upp rapporteringslösningen endast för egen personal uppfyller därmed kärnpunkten i det lagliga uppdraget.

Det betyder inte att det är ovanligt eller oönskat att öppna upp för externa. Vissa organisationer väljer att ge även frilansare, praktikanter, tillfällig arbetskraft eller till och med leverantörer tillgång till rapporteringslösningen, exempelvis för att de praktiskt taget står inför samma risker för missförhållanden inom organisationen. Det är ett eget val, ingen laglig skyldighet. Den som lägger till dessa grupper gör klokt i att göra det tydligt i rapporteringsproceduren, så att det är klart för alla vem som kan vädja till vad och vad som händer med en rapport. Det som i alla fall måste ingå i proceduren, oavsett vilken målgrupp som valts, är beskrivet på sidan om vad som måste ingå i en whistleblowerreglering.

Varför lagen utgår från arbetstagare

Både lagen om skydd för whistleblowers och det underliggande EU-direktivet är utformat utifrån arbetsförhållandet: det gäller personer som genom sitt arbete blir medvetna om ett missförhållande och som måste kunna rapportera det inom organisationen utan negativa följder. Artikel 2 i lagen och artikel 9 i direktivet riktar in den interna proceduren på denna grupp. För frågan om vem som därefter får behandla rapporterna, och vilken roll som passar, är vägledningen om vem inom ett företag som får behandla whistleblowerrapporter relevant, även när kretsen av rapportörer blir bredare än vad lagen strikt kräver.