vad händer om vi inte har en rapporteringskanal när vi borde ha det

Ingen rapporteringskanal när det var obligatoriskt

Om en organisation saknar en rapporteringskanal när den var skyldig att ha en, uppfyller den inte lagen om skydd för whistleblowers. Det betyder att det inte finns någon intern rapporteringsprocedur enligt artikel 2 i denna lag, och därför ingen kanal där anställda kan rapportera överträdelser säkert och vid behov anonymt. För organisationen själv innebär detta främst att den saknar överblick över signaler som annars hade kommit fram internt, och att en anställd som vill rapportera något snarare kommer att behöva gå utanför organisationen.

Vilka konkreta konsekvenser som är förknippade med detta — tillsyn, tillsyn eller något annat — är något som inte uttalar sig här; det är upp till behöriga myndigheter. Det som är fastslaget är att frånvaron av en rapporteringskanal ökar risken för att en överträdelse först blir synlig när den redan har eskalerat, till exempel till en tillsynsmyndighet eller offentligheten. För arbetsgivare som är osäkra på om förpliktelsen gäller dem är det ett logiskt första steg att undersöka från hur många anställda är en rapporteringskanal obligatorisk, och att klargöra exakt vilka som räknas när man fastställer gränsen på femtio anställda — för denna räkning är inte alltid så entydig som den kan verka.

Var förpliktelsen kommer ifrån

Förpliktelsen att etablera en intern rapporteringskanal härrör från artikel 8 i direktiv (EU) 2019/1937, som är genomförd i artikel 2 i lagen om skydd för whistleblowers. Whistleblower House presenterar på sin informationssida för arbetsgivare en förklaring av vad denna förpliktelse innebär i praktiken och vad en organisation måste tänka på när den etablerar den. För den som undrar vad som innehållsmässigt måste ingå i sådan en ordning finns det en översikt över vad som måste ingå i en whistleblowerreglering.