Måste jag möjliggöra anonym anmälan?

Anonym rapportering är ingen juridisk skyldighet

Nej, en arbetsgivare är inte skyldig att möjliggöra anonym rapportering. Både den nederländska lagen om skydd för varslare och den tyska Hinweisgeberschutzgesetz föreskriver ett internt rapporteringskanал, en process och motsvarande tidsfrister, men ingen av dessa lagar föreskriver att en anställd måste kunna rapportera utan namn. En rapporteringskanal som endast accepterar rapporter med namn uppfyller därför den juridiska grundläggande skyldigheten.

Skillnaden ligger i vad som händer om en anonym rapport ändå kommer in, och denna skillnad är inte kosmetisk. I Nederländerna behöver en anonym rapport inte behandlas; arbetsgivaren kan lämna den åt sidan. I Tyskland är det annorlunda: om en anonym rapport kommer in, måste den behandlas, även om det inte fanns någon skyldighet att inrätta en kanal för den. För en organisation som är verksam i båda länder betyder detta att en och samma rapporteringssida i Nederländerna kan ignorera en anonym rapport, medan den inte kan göra det i Tyskland. Dessutom gäller i båda länder att arbetstagarrepresentationen (Nederländerna) eller Betriebsrat (Tyskland) har godkännandebefogenhet över utformningen av rapporteringssystemet — även om anonym rapportering inte är en del av det, är denna godkännandeprocess inte frivillig.

Vad Wbk och HinSchG säger om detta

Möjligheten att själv besluta om detta härrör från själva EU-direktivet: artikel 6 i direktiv (EU) 2019/1937 lämnar uttryckligen valet om anonym rapportering till medlemsstaterna. Nederländerna har fyllt denna möjlighet i lagen om skydd för varslare, som inte innehåller någon skyldighet för en anonym kanal och en inlämnad anonym rapport behöver inte behandlas. Tyskland har i § 16 Abs. 1 Satz 4 HinSchG samma frihet att inte inrätta en anonym kanal, men har kopplat en behandlingsskyldighet till en redan inlämnad anonym rapport.